Harmonic dampers Peter Gavel
  1996-03
Längst bak på din vevaxel sitter i allmänhet ett svänghjul (balanshjulet), och där fram finns en vevaxelvibrationsdämpare. Den senare skall motverka torsionssvängningar hos vevaxeln, alltså att framändan ibland vill sas springa ifrån, alternativt släpa efter, svänghjulet. Det finns ju en viss ofrånkomlig elasticitet hos varje vevaxel. Dessa svängningar upplevs som obehagliga och kan i värsta fall medföra vevaxelbrott. Samtidigt med torsionssvängningarna, och på grund av dessa, förlorar vevaxeln momentant i rakhet vilket drabbar ramlagren.

Rolls-Royce satsade tidigt på en tekniskt förfinad och komplicerad vevaxeldämpare av lamelltyp. Den är placerad inne i motorn, medan moderna motorer brukar ha en utvändig, tekniskt enkel, elastisk dämpare. RR:s lösning förblir i princip oförändrad från första världskriget och ända fram till 1955, då V8:an ersatte RR:s traditionellt sexcylindriga motorer.

I svenska sektionen av RREC finns åtskilliga bilar med Rollssexor. både för- och efterkrigs. Det finns därför skäl att kommentera den debatt i ämnet som pågår i engelska bullentinen.

Funkar - funkar inte
Sannorlikt är det så att merparten, kanske 90%, av alla existerande Rolls-vibrationsdämpare av lamelltyp är hopbeckade och hoprostade till tekniskt sett solida klumpar. De fungerar med andra ord inte alls så underbart - kontrollerat slirande fram och tillbaka - som Rolls-Royce tänkte när det begav sig. De var nog perfekta från början, men inte i längden.

Michael Forrest har på sitt välskrivna och fint illustrerade sätt visat hur man restaurerar en gammal Phantom I dämpare. Bomullslamellerna återskapar hen med hjälp av fotogenlampevekar som konstfullt sys ihop, stryks och oljas in medan de omgivande stållamellerna slipas absolut släta och fjädertrycken är de rätta.

Alan Padgett har i ett senare nummer övertygande visat att idealtillståndet inte håller så värst länge. De 40-åriga dämpare jag själv tagit isär har varit solitt hopklippade av beckliknande oljerester i kombination med rost. Bomullslamellerna verkar hygroskopiskt. De tar åt sig fukt. Denna kvarstående fukt i textilmaterialet ger gravrost på stållamellerna. Det hela fastnar, så småningom för gott. Den sentida ersättningen, tup tufnol, av bomullslamellerna är inte så värst mycket bättre, men kan enligt Padgett modifieras. Det är odiskutabelt en både tidsödande och tekniskt svår operationen att göra en riktig restaurering av vibrationsdämparen.

Lösningen; tydligen inte för RR:s civila bilar..
De militära motorerna från RR. "The B Serier", var från början så gott som identiska med de civila raka sexorna och åttorna. Beställare, Ministry of Defence, krävde dock nämligen omgående att just vibrationsdämparna skulle konstrueras om, dvs att modern teknik skulle tillämpas. Dämparna blev på amerikanskt manér utvändigt placerade och "elastiska" (gummielement ingår).

De blev lika enkla och fältmässiga som på en vanlig jänkar V8, men de blev i varje fall lättservade. RR fick alltså ge med sig här, pga beställarens uttalade krav. På sina civila bilar, tex Siver Wraith, fortsatte man dock ända till slutet med den invändiga dämparen av lamelltyp. Tyvärr, får man väl säga eftersom den inte fungerar annat än "inledningsvis".

Är våra motorer användbara?
Nu undrar du förstås hur det fortfarande kan rulla omkring så många Rollsar och Bentleys med icke-fungerande vibrationsdämpare utan att ägarna märkt något - eller bryr sig. Det borde inte gå. Motorerna inte bara vibrerar vid vissa varv. Ramlagren, framförallt det längst fram belägna, tar stryk. Varvtalet som ger vibrationer lär på en Silver Dawn i praktiken ligga vid ca 2.500 rpm som är halva torsions-egensvängningstalet hos just den vevaxeln enligt verkstadshandboken. Det är kring 95 km/tim på fyran om jag räknat rätt - tankeväckande, eller hur? (Undvik allstå den farten!).

Förklaringen till att det går så bra som det ändå gör är de osedvanligt kraftiga vevhusen i kombination med stora lagerareor. Vevaxeln hålls hyggligt i schack. Min raka rollsåtta (båtens) har minst dubbelt så stora lagerareor som Ford V8:ans vilken denna Rollsmotor numera ersätter.

Jag påminner mig för övrigt att racebilen Vanwall - som vann konstruktörs-VM 1958 - hade 4 st Manx Norton motorcykeltopplock på en modifierat Rollsvevhus hämtat från militära RR B40: vevhuset valt för sin kraftiga och ändå lätta konstruktion. Projektet Vanwall var en satsning av patrioten och lagertillverkaren Tony Vandervell of ThinWall.
 
     
www.rrec.se